VerONica´s bLOgg

Idag var jag och Chelsea på babysimmet för första gången. Det var skitkul!!!! :-)
Jag var dock nervös för både det ena och det andra. B. la:
* Chelsea hade knappt sovit något - jag var rädd för att hon skulle bli grinig och kinkig
* Hon hade ej fått i sig särskilt mkt mat - var rädd att hon skulle bli kinkig pga det
* Hon har varit dålig i magen ett par dagar och har fått katrinplommonpuré (do I need to say anymore???) - var rädd för att hon skulle göra i brallan precis innan lektionen eller i bassängen
* Rädd för att hon skulle avsky att vara i poolen och skrika som en stucken gris!
* Min mens är på gång och det kände jag av redan inatt - var rädd för att blöda ner poolen, inte så nice!
* Det var svinhalt i badhallen och läskiga trappsteg både upp och ned - jag var rädd för att halka med Chelsea
* Å så var jag kissnödig... :-(

Nu när det var premiär och allt så vill man ju gärna att allt ska gå så bra som möjligt och att Chelsea ska tycka att det är kul och spännande med ngt nytt.
Det visade sig att Chelsea fullkomligt STORMtrivdes som fisken i vatten och betedde sig som en galen hund (jo faktiskt!) och jagade efter alla leksaker som låg och flöt i vattnet!
Det var riktigt kul men tråkigt att behöva lämna bassängen efter ynka 30 min :-( (vilket iof säkert är alldeles lagom för en de små. Chelsea somnade direkt efter att jag la henne i vagnen och sov under hela promenaden hem!)
Nu längtar jag jättemycket till nästa lördag! Jiippiiii!!!!
Älsklingen jobbade men hann komma in en sväng innan lektionen skulle börja. Eftersom han ej hann stanna blev det varken ngn film eller kort på oss från självaste preimären. :-( *Snyft*
(Nästa helg är han ledig så då blir det både film och kort.)
Men jag bidrar med egengjord bild som jag är riktigt stolt över! Jag & Chelsea in the poooool! We rock! ;-)

Det är sällan jag och Chelsea sover tillsammans. När hon väl sover sin lilla lur om morgonen och på dan brukar jag passa på att fixa med annat.
Men idag har jag känt mig heeelt slut och kände verkligen för att sova en stund.
Chelsea fick ligga brevid mig i sängen och det är så gulligt när hon tar tag i mig och verkligen drar sig tätt, tätt intill. Så pass tätt att det nästan känns som att hon vill krypa in under skinnet på en! Och det finns INGET MYSIGARE !!!
Att känna hur hon borrar ner huvudet under hakan och lägger den pyttelilla armen om en. Att höra de små andetagen. Åhhh, så uuuuuunderbaaart!!!!!!
Vi sov i ca 1,5h!!! Jisses! Rekord för Chelsea då hon sällan sover så länge! När jag vaknade till och tittade på om hon var vaken slog hon genast upp ögonen och firade av ett dunderleende! Och snart gråter jag bara av att tänka på det!
Jag har blivit otroligt känslosam iom Chelsea och har väldigt lätt för tårar. Men det är tårar av LYCKA! Som sådana här tillfällen t. ex. Jag tycker bara att allt är så otroligt fantastiskt med en liten knoddiz! Att de små liven kan skänka en så mycket mening och lycka i livet!  Denna villkorslösa kärlek! *Snyft snyft*
Förlåt om jag "bebistjatar" men jag får liksom bara inte nog! Det bara måste skrivas ned och få komma fram helt enkelt. :-)

Är väldans trötter efter att ha gått upp tidigt imorse då Chelsea skulle på sitt 6-månaders läkarbesök på bvc kl. 08:15.
Vi brukar gå upp mellan 07-08 men jag var rädd för att försova mig och gick upp 07:40 (somnade dock inte förrän 02-03 inatt så det blev inte mkt till sömn). 
Passade på att ta en dusch och en få i mig en kopp kaffe innan det var dax att väcka lillstumpan (hon blev nog litet förvånad av att bli väckt för en gångs skull). 
Allt gick bra hos doktorn. Chelsea väger nu 7380 gram och är ca 67-68 cm lång! DAMN!!!
Tänkte slänga fram hennes vikt och längdkurva bara för att jämföra.

---

Chelseas ålder:                        Vikt:               Längd:

Nyfödd                                        3270 g             51 cm
4 dagar                                       2900 g        
5 dagar                                       3040 g (eft. att ha gett henne ersättning 1:a dygnet)
1 vecka                                       3240 g
18 dagar                                     3700 g             52,5 cm
5 veckor                                     4340 g             55 cm
6 veckor                                     4550g             
7 veckor                                     4690 g             57 cm
2 månader                                  4950 g             58 cm
3 månader                                  5730 g             62 cm
4 månader                                  6009 g
5 månader                                  6770 g            65,4 cm
6 månader                                  7380 g            67-68cm

 

Jag och Chelsea var till stan idag och inhandlade ett par skyddskåpor till henne som hon ska ha nu på måndag under mustasch-konserten. Dock ska hon inte vara i närheten av scenen utan tvärtom ganska långt bort ifrån men det lär låta en del iallafall. (Den enda färgen på kåporna som fanns var just denna "diskreta" neon-gröna.)




Jaja, mamma tycker du är söt iallafall! *PUSS* ;-D

Jo, älsklingen är just helt makalös...
Han är den vackraste, generösaste (ställer alltid upp för allt och alla), mest osjälviska och underbaraste människan på denna planet (och en jäkel på att laga mat! vilket jag verkligen icke äro!) och jag är världens lyckligaste över att ha just HONOM! Och för att jag älskar honom så mycket vill jag tillägna ett inlägg åt honom...

Det sköna med oss är att vi befinner oss på "samma plan". Vi bråkar och tjafsar i princip aldrig!
(Ett par missförstånd har tidigare inträffat men man lär sig av hur de ska hanteras och hur vi ska göra för att sådant inte ska inträffa igen. Sedan kan ju annat hända på vägen men det finns ingenting man inte kan lösa så länge man älskar varandra. Oh yes we are the optimists! ;-P  Man väljer att leva sitt liv så som man själv VILL leva.)
Småtjafs existerar inte i vår värld över huvudtaget! Så extremt slöseri på tid och energi! Totalt onödigt, enligt oss iallafall. 
Och med en bebis i tillvaron förändras en hel del...
Tyvärr har mitt humör dalat en hel del efter förlossningen och ibland känner jag knappt igen mig själv när humöret tryter (hormonerna lever "the wild life"). Jag är extreeeemt känslig!
Har lätt för tårar och kan bli ganska så lätt deppig (och jag är egentligen ingen jättedeppig person annars och har aldrig varit förr heller), speciellt de dagar då Chelsea är ovanligt jobbig.
Första året ÄR skitjobbigt av och till och det är en otrolig vändning i livet att få barn. Inget blir sig likt och det kan bli litet av en berg- och dahlbana. (SJÄLVKLART är livet med en bebis och livet som mamma och familj det BÄSTA som någonsin inträffat i mitt liv och jag har aldrig älskat livet så mycket som nu! Det är bara en sådan enorm omställning och ibland kan det bli lite för mycket utav det oväntade.)
Ingenting orkas göra då man mår som sämst och det kan se ut som ett bombnedslag här hemma, vilket i sin tur får mig på ännu sämre humör då jag avskyr stök omkring mig!
Då kan min underbara karl komma hem från jobbet, städa, diska, fixa mat (som han ändå gör 95% av alla gångerna), ta hand om Chelsea OCH mig! Oftast behöver jag bara få lite egentid för mig själv men oavsett om jag är på toppen eller botten så ser han alltid till att jag mår bra! Och jag har ALDRIG hört den mannen klaga en endaste gång!
Och ända sedan jag slutade amma (för ett par veckor sedan) så är det nästan enbart älsklingen som går upp om nätterna och matar Chelsea trots att han går upp och jobbar klockan 07! Oftast brukar han gå upp med Chelsea vid den tiden också på morgonen. Mata henne och byta blöjis.
Och det bekommer honom inte för 5 öre med att gå upp flera ggr om nätterna trots att han ska upp och jobba (till skillnad mot mig som kan bli ur humör av för lite sömn)! Makalösa karl var det ja! Ibland får jag väldans dåligt samvete när det känns som att han gör precis allt! Men då brukar jag kompensera med att fixa och dona själv så att han får vila upp sig. Det brukar jämna ut sig och bli en bra balans iallafall. :-)

Och det bästa av allt... vår kärlek för varandra växer sig starkare och starkare för varje dag som går och det både känns och märks!!!
Vi är verkligen två pusselbitar som till slut har funnit varandra och slagit oss till ro här i livet! Och vi är rätt övertygade om att vi kommer att leva tillsammans för resten av våra liv så bra som vi mår ihop! :-)

Bengan - Baby,  jag ÄLSKAR dig!!!!!  Och jag är så jävla lycklig för att du är MIN!!!!! :-)))

Det blev en promenad till söder igår och till fiket "Cozy". Ett av få som hade öppet och som ej var proppfullt av fikasugna.
Vi upptäckte att det nästan enbart var par med barnvagnar ute och vi skrattade lite åt det då vi ALDRIG i livet hade kommit på tanken att ens gå utanför dörren på självaste nyårsdagen om vi inte hade varit föräldrar. Istället hade man legat bakis hemma och bara degat. ;-)
Men det var riktigt, ordentligt iskallt om kinderna och på hemvägen tog vi tuben hem från skanstull för att slippa gå över bron där det blåser rejäla isvindar.
Blir en lugn kväll med film. Vilken återstår att se...

Det känns som hon kom till oss för en månad sedan men tiden flyger iväg och 5 månader bara försvann! :-(
Hon växer så det knakar och det fort framåt. Ingen dag är sig lik.
Chelsea var inte alls planerad utan hon kom snarare som en chockerande överraskning (den bästa EVER!!). ;-)
Tänk att det skulle bli till det bästa som har hänt i ens liv! Jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär underbart med en liten knoddiz!  Trots att det ÄR mycket jobb och slit så är det ingenting mot all den lycka man få i gengäld! Älskar dig så det gör ont min lilla underbara prinsessa!!!
Bevisen på hur fort tiden har gått! Från nyfödd och upp till att hon är ca 4 månader och 3 veckor.

Är så fullkomligt utmattad just nu att jag knappt vet vad jag heter längre!

Det är verkligen helt galet fantastiskt underbart att ha en liten knodd! (Och jag bara längtar tills hon blir tillräckligt gammal för att hitta på en massa roliga saker så man kan "ursäkta" för sitt barnsliga beteende. ;-P)
 Men det finns perioder som är så oerhört tuffa och jobbiga att man knappt fattar hur man överlever dagen. För att heller inte tala om hur stökigt det blir här hemma som toppen på isberget! *Suck* Jag avskyr det och stressfaktorn blir då än mer påtaglig! :-(((
Chelsea är 5 månader (jisses vad tiden går!) och nu är det mycket som sker i utvecklingsstadiet och det går som på räls! Stumpan - med myror i baken, vill bli sysselsatt konstant! Jag önskade att hon kunde vara lite mer för sig själv. Det går dock ibland men inte så ofta och inte så särskilt länge. Ibland är det knappt man hinner på toa förrän hon skriker och gråter krokodiltårar. Och det gör fruktansvärt ont att se/höra henne så, men så fort man har tagit upp henne i famnen kommer det breda solskensleendet fram och alla gråa moln är borta! She knows the trick. ;-D
När allt sedan är bra (för stunden) går man nästan som "på nålar" och inväntar nästa s.k "utbrott". Hemskt fel att göra så men det ÄR svårt att koppla av i dessa stunder då man är övertrött och stressad.
Det är nästan lite fascinerande ändå att man hittar de där x-tra krafterna för att orka med när det är riktigt jobbigt. Samtidigt måste man försöka förstå hur jobbigt det måste vara för dem!  Att se med deras ögon allt det som dom tar in från vår konstiga värld. Det måste såklart vara förvirrande men samtidigt kolosalt spännande! Det är egentligen bara att försöka  så gott man kan och försöka se att det här är (liksom så många andra) en fas att ta sig förbi. Att hjälpa till att stötta och avlasta varandra. (Tack gode universum för underbaraste sambon Bengan  som är lugnet själv!)  Och huvudsaken är att Chelsea har vår kärlek, närhet, värme och mat såklart och DET finns det VÄLDIGT gott om.  :-)