TröttiZzzz...
Det är verkligen helt galet fantastiskt underbart att ha en liten knodd! (Och jag bara längtar tills hon blir tillräckligt gammal för att hitta på en massa roliga saker så man kan "ursäkta" för sitt barnsliga beteende. ;-P)
Men det finns perioder som är så oerhört tuffa och jobbiga att man knappt fattar hur man överlever dagen. För att heller inte tala om hur stökigt det blir här hemma som toppen på isberget! *Suck* Jag avskyr det och stressfaktorn blir då än mer påtaglig! :-(((
Chelsea är 5 månader (jisses vad tiden går!) och nu är det mycket som sker i utvecklingsstadiet och det går som på räls! Stumpan - med myror i baken, vill bli sysselsatt konstant! Jag önskade att hon kunde vara lite mer för sig själv. Det går dock ibland men inte så ofta och inte så särskilt länge. Ibland är det knappt man hinner på toa förrän hon skriker och gråter krokodiltårar. Och det gör fruktansvärt ont att se/höra henne så, men så fort man har tagit upp henne i famnen kommer det breda solskensleendet fram och alla gråa moln är borta! She knows the trick. ;-D
När allt sedan är bra (för stunden) går man nästan som "på nålar" och inväntar nästa s.k "utbrott". Hemskt fel att göra så men det ÄR svårt att koppla av i dessa stunder då man är övertrött och stressad.
Det är nästan lite fascinerande ändå att man hittar de där x-tra krafterna för att orka med när det är riktigt jobbigt. Samtidigt måste man försöka förstå hur jobbigt det måste vara för dem! Att se med deras ögon allt det som dom tar in från vår konstiga värld. Det måste såklart vara förvirrande men samtidigt kolosalt spännande! Det är egentligen bara att försöka så gott man kan och försöka se att det här är (liksom så många andra) en fas att ta sig förbi. Att hjälpa till att stötta och avlasta varandra. (Tack gode universum för underbaraste sambon Bengan som är lugnet själv!) Och huvudsaken är att Chelsea har vår kärlek, närhet, värme och mat såklart och DET finns det VÄLDIGT gott om. :-)
Kommentarer
Trackback
